Evelina Jörtsö

... med saker jag planerat åt mitt jobb nästa vecka eftersom jag åker bort på söndag!
... med saker jag också borde ha gjort, men inte hunnit.
... med kalas och födelsedagar, det tar aldrig slut! Men det är trevligt, så det gör ingenting.
... med sömn att ta igen.

Behöver jag säga att jag är trött?

Igår fyllde min älskade syster 18 år. En stor dag i hennes liv, så som hon har längtat! Hon lär ju ha längtat ihjäl sig ifall hon varit tvungen att vänta en dag till.

Jag hoppas att hon är nöjd med sin myndighetsdag, och det är med att vara myndig so far. En vuxengrej hon gjorde idag var att hon vickade åt mig imorse.

I fredags muckade Niklas och jag behöver nu alltså inte längre gå runt här hemma i vardagen och typ längta ihjäl mig efter honom.

För två veckor sedan skrev jag min första tenta någonsin. Allmän och spansk fonetik. Idag fick jag reda på vad jag fick. VG, och det känns hur bra som helst!

På högstadiet hade vi spanska med en spanjor. Denne spanjor verkade vilja allmänbilda oss så till den grad att han visade engelska filmer med svensk text på spansklektionerna. Kanske inte riktigt det som var meningen? I vilket fall som helst så läser vi just nu Como agua para chocolate och när jag höll på att läsa första kapitlet stötte jag på ett bekant namn: Gertrudis. Snabbt fick jag upp en minnesbild på näthinnan av en naken brud med rött hår som red på en häst över en äng. Hmm... Månne det vara Kärlek het som chili? Och ja, på svenska heter den så. Jag skrattade inombords och tänkte tillbaka på högstadiet.

Jag har bytt till Telia max 25, då får man sms:a upp till 5000 sms gratis i månaden. Tror inte ens att jag sms:ar 1000, så jag ligger i lä där alltså. Däremot är det väldigt roligt att skicka helt onödiga, omogna, otråkiga sms!

I lördags morse var jag uppe med tuppen, tog tåget till huvudstaden där Julia mötte upp mig vid station. Vi fikade på ett mysigt fik och tog sedan tåget mot Mariefred. Där gick vi till kyrkan och om vi hade tagit tid på hur lång tid det tog för Julia att gå från en vägg till en annan så hade det tagit minst två timmar. Hon känner alla och är verkligen kärleksfull och omtänksam mot alla så hon kan liksom inte låta bli att prata med dem. Och de kan inte låta bli henne heller, jag förstår dem.
      Sen fick jag öva lite lovsånger inför kvällen innan vi åt lunch, hade konfa, bowlade och till slut hade lite andakt på vilken jag spelade och ledde i sång. Det gick bra, med han där uppe går det alltid bra även om det inte blir klockrent. Skönt!
     Vi åt glass, snackade med folk och en blivande sjukgymnast tog sig en titt på mitt onda knä och konstaterade att jag lär gå till doktorn. Jaja, som jag befarade alltså. Vi tog tåget tillbaka till huvudstaden och drack te och åt lite kex och sånt. Pratade till sent och hade mysigt.
    Jag åkte hem idag. Nu är jag hemma. Är nöjd med helgen. Lite onöjd med att vissa personer inte behagar ha sina mobiler på tjugofyrasju. Men man kan väl inte få allt?

Jag skulle ju ge blod igår. Tji fick jag, kan man säga. När jag varit duktig och fyllt i den där lappen som man måste fylla i och gick fram till disken hittade inte jag på mitt leg, alltså mitt körkort låg inte där det skulle! Jag ursäktade mig för att gå och leta i skåpet där jag hängt av mig mina kläder. Men icke. Inget körkort någonstans. Jag behöll lugnet utanpå, men inuti kände jag mig orolig, för jag visste verkligen inte vart det skulle kunna vara.
     Jag har gått och varit orolig hela kvällen igår, hela dagen idag, och nästan hela kvällen. Pratade med pappa, hörde efter ifall han hade sett det i SAABen. Men det hade han inte. Han tog upp min röda plånka och kikade där jag hade korten. Och vips! Där var det ju. Men jag hade ju redan letat där? Det verkade som att körkortet klibbat ihop sig med ett annat kort, och nu hade de avklibbatiserats. Vilken tur att jag inte behövde fixa ett nytt körkort!

ps. Jag ska ge blod imorgon istället. ds.

Jag var inte särskilt pepp inför Samtalslektionen idag, men det gick faktiskt bra. Det var den roligaste hittills. Vi hann knappt med allt vi skulle. Önskar att tiden alltid gick så fort!

Snart ska jag traska iväg till Blodcentralen och ge blod och få min fjärde fina skål. Sen får jag väl börja ta assietter eller muggar. För fyra räcker väl till en början? :)

Ibland kan man sakna något som man inte ens haft, utan bara sett andra ha. Mamma brukade ha en viss parfym när jag var liten, hon har den inte längre och visst saknar jag den. Hon har inte längre samma sorts hårspray som när jag var liten, och jag saknar även den. Man kan sakna att se vissa saker som man tidigare gjort. Det känns liksom fel med allt det nya, det passar inte in i ens verklighet. Nu får ni inte tro att jag vill tvinga min mamma att köpa den parfymen hon brukade ha. Men det finns andra saker som jag saknar väldigt mycket, och där dess substitut känns väldigt weird. Det är nog det. Att det liksom känns så weird. Jag vill nog inte att det ska bli som det var förr, men det nya är weird. Weird.